Jag har haft den stora äran att bli tilldelad ett resestipendium av Norsk knivförening. Min önskan var, när jag ansökte om det, att få lära mig mer om pautningstekniken och harmoni i formgivningen vid knivtillverkning. Det var då ganska naturligt att fråga Knut Dahl om han ville lära mig detta.
Jag kontaktade Knut Dahl och vi bestämde att jag skulle besöka honom i månadskiftet oktober- november.
En solig och härlig höstdag reste jag till Norge. Det var en lång resa med bil från Uppsala i Sverige till Tönsberg i Norge där jag hade husrum under mitt besök. På morgonen nästa dag tog jag bilen till Eidsfoss. Det hade varit en kall natt och det var fortfarande lite halt på vägarna.
När jag var framme i Eidsfoss följde jag den vägbeskrivning som Knut gett mig, för att komma fram till hans lilla gård en bit in i skogen. Det visade sig att han bodde i ett äldre hus med utsikt över sjøn Eikern.
Efter att vi hade bekantat oss med varandra och Knut visat mig runt på gården, gick vi in i hans verkstad som ligger intill boningshuset. Det var ett mindre hus som var fyllt med verktyg för knivtillverkning. Knut tände en brasa i vedkaminen och till en kopp te började vi samtala knivtillverkning.
Knut berättade om hur viktigt det är att kniven i sin helhet har rätta proportioner och därmed får harmoni.
Till en början måste knivbladet och skaftet harmonera med varandra. Konturerna på knivbladet och skaftet maste bli till en enhet och eventuella inlägg i knivskaftet bör ha rätt storlek för att inte dominera för mycket. Knut berättade att han sitter ofta och skissar på knivmodeller. Även detaljer på kniven och knivslidan, som inläggningar och pautningsmönster tecknar han, till han finner att han blir nöjd med utseendet.
Knut är utbildad grafiker och är en duktig konstnär. Hans öga är tränat att se form och harmoni i sitt skapande. Detta kan även vi träna upp genom att ta oss tid och sitta i lugn och skissa på knivmodeller. Tillsammans tittade vi på mina egna knivar som jag hade med mig vid besöket. Vi kom då bägge två fram till vissa detaljer som kunde förändras för att förbättra utseendet på dem.
Jag fick även som uppgift att till nästa dag göra några knivskisser som vi sedan tillsammans diskuterade.
Knut visade sedan mig hur han tillverkar en knivslida med pautningsmönster. Det visade sig vara ett tidsödande arbete. Han ritade upp knivslidans mått på ett pappersark. Längden på knivslidan, för att få ett "klick" när kniven sätts i och tillräcklig bredd på läderbiten för att kunna pauta ett mönster och att krympmånen ska bli den rätta så kniven inte sitter löst eller för hårt i knivslidan. Han gjorde detta arbete med stor noggranhet och säker hand.
För varje kniv som Knut tillverkar, gör han en ny pappersmall till knivslidan. Alla dessa mallar har han märkt upp med datum och sparat.
Eftersom rårandsläder lämpar sig bäst vid pautning, letade han fram en lämplig bit. Lädret var mjukt för att vara ett rårandsläder, men enligt Knut var det ett bra läder för pautning.
Efter att han blötlagt, skurit till efter pappersformen, tunnat ut på vissa ställen och sedan sytt sömmen färdig, tillverkade han ett enkelt hänge med läderstroppar och monterade detta på knivslidan.
Sömmen bearbetades noggrant för att bli jämn och fin. Nu böjade det spännande arbetet med att pauta fram ett mönster i lädret. Först arbetade Knut med att samla upp ett överflöd av läder på knivslidans framsida. Det krävdes mycket kraft för att göra detta.
Om man går för fort och hårt fram är risken stor att översidan på lädret slits sönder och det blir fula märken. Det var därför nödvändigt att lägga ifrån sig knivslidan och låta den vila emellanåt och då fick den ligga i en plastpase för att fukten skulle tränga ner i lädret.
Efter en stund gick det bra att förskjuta lädret ytterligare en bit. På det här viset höll Knut på tills det var tillräckligt mycket läder ihopsamlat för att kunna bygga ett mönster. Efter att han gjort konturerna och format mönstret i stort, måste lädret torka så pass mycket att inte den upparbetade höjden på pautningen föll ihop. Därefter kunde han gå på med att göra mönstret uppe på pautningen.Under hela arbetet måste Knut gå tillbaks och förbättra mönstret, så starka konturer uppstod. Detta pågick under hela torkprocessen. Om lädret torkade för fort blötte han på med lite vatten med en pensel.
När motivet på knivslidan var färdigt fick den hänga på ett luftigt ställe och torka i två dagar.
Nästa dag började vi med att åka ner till byn Eidsfoss för att titta på Knuts smidesverkstad. Den ligger vackert intill älven. Knut berättade att han fått hjälp med att bygga upp huset. Inne i den stora smedjan fanns mycket fin verkstadsutrustning som Knut köpt in eller byggt själv.
Intill smedjan har han ett mindre hus där han har sina kurser i knivtillverkning. Där finns även ett mindre tryckeri där Knut tillverkar sina kopparstick och från dessa trycker sin konst.
Knut berättade om att folket i trakten under en längre tid försökt att bärga en hjulångare som sjunkit vid älvmynningen. Två dagar innan jag var på besök hos honom hade de äntligen Lyckats få upp den till ytan. Den låg nu och flöt i en "docka" utanför Knuts smidesverkstad.
Den ska sedan renoveras och förhoppningsvis komma att bli i fint skick igen.
Efter studiebesöket nere i byn åkte vi upp till Knuts bostadshus igen för att fortsätta med att färdigställa knivslidan. Knut visade bland annat hur han färgade sina knivslidor. Eftersom knivslidan som tillverkades dagen innan inte hade torkat färdigt, tog Knut en annan som tillverkats tidigare.
Han bestämde sig för att färga den i två bruna nyanser. Till en början tog Knut den Ljusa bruna färgen över hela ytan.
Det är lite svårare att färga en yta som är pautad, eftersom lädret är hårt komprimerat på vissa ställen. Färgen vill då inte tränga in jämnt, utan lädret blir lite flammigt. Det som måste göras då är att med fingarna och olika penslar föra på ytterligare färg på de ställen där det tagit dåligt tills resultatet blir bra. Sedan tog Knut den mörkare bruna färgen och hade den på det pautade mönstret. På så sätt framträdde motivet fint mot den Ljusare bakgrunden.
När färgningen var klar tog Knut läderhärdare och penslade det på insidan av knivslidan för att den ska bli hårdare och för att färgen från lädret inte ska färga på knivskaftet. På utsidan använder han läderfett som smörjs på och värms försiktigt in med en värmepistol. Sedan torkas överflödigt fett bort fran lädret.
Resten av tiden gick åt för att titta på knivar och prata om knivar och annat som är viktigt här i livet.
Jag vill tacka Norsk Knivforening och Knut Dahl med familj för att jag fått komma till Norge och Eidsfoss för att studera knivtillverkning.
Anders Fällås (Artikkel publisert i "Knivbladet" - tidsskrift for Norsk Knivforening Nr.1 - 1996)